Glimtar från Indien

Min första resa till Indien var omtumlande. Det första som mötte mig var hettan, trots att det var mitt i natten när planet landade. Det andra var min första kopp äkta chai i en kantstött kopp på ett litet ruckligt matställe bredvid flygplatsen. Det tredje var en omtumlande och något skräckfylld taxiresa när jag lärde mig hur vanligt förekommande kor faktiskt är på gatorna i världens näst största stad. Väl framme på mitt hostel låg jag kulturchockad på sängen i ett kalt rum utan fönster, tittade på takfläkten och undrade vad jag egentligen hade gett mig in i. Detta åtföljdes av tre månaders strapatser på bullriga dammiga tåg, i smattrande rickshaws och skumpiga lokalbussar. Intrycken var så många, så färgstarka, så kontrastrika och så annorlunda mot allt jag tidigare hade upplevt. Min andra resa sex år senare var i ett helt annat sammanhang där tiden tillbringades i svala kontorskomplex, luftkonditionerad bil med chaufför och hotell innanför höga grindar. Under tjugo minuters promenad på egen hand längs en dammig gata återfann jag något av det Indien jag mindes. Ett par dagar senare stod jag i Nandi Hills och såg solen gå upp. Och som alltid fanns det så mycket mer att se.

My first trip to India embodied the very definition of culture shock. It was 2004 and I was backpacking three months on and off the beaten track from Mumbai to Goa and up again to Delhi and on to Himachal Pradesh. It was an exotic, astonishing and exciting experience. And sometimes also frightening, frustrating and heart-wrenching. My second trip six years later was a totally different experience with gated hotels and modern office buildings where glimpses of the India I had known was only caught when occasionally pulling down the window of the comfortable air conditioned car. Between the arranged activities I took a 20 minute stroll on my own and found some of the India I remembered. A couple of days later I stood at Nandi Hills and saw the sun rise. And as always there was so much more to see.